2011 - 02 - 03
Vid tolv imorgon så ska jag nämligen på begravning så känns skönt att få ladda upp lite, bara vara. Det känns ju alltid lite jobbigt att sitta på de där bänkarna i kyrkan. Allting blir så verkligt. Man inser att den som nyss funnits aldrig mer kommer tillbaka. Blickarna och leendena man fick, kommer aldrig igen. Hur många begravningar man än går på, tror jag inte man blir av med den känslan. Tomhet. Uppvaknande. Insikten av att man bör börja leva för dagen. Livet är en skör tråd som kan brista när som helst. Vår tid är dyrbar..
